Jönköpings Elektricitetsverk och Spårvägar

                                                               
nuvarande

                                                      Jönköping Energi AB

DEN ELEKTRISKA STARTEN
 

Det torde ha varit den 15 augusti 1879 som det första elektriska ljuset tändes i Jönköping. Det var som en lustifikation på utvärdshuset Stora Limugnen. I Smålands Allehanda dagen efter stod att läsa"

 "Ljuset som var anbringat på toppen av musikpaviljongen och brann från klockan 9 till 11, frambragdes medelst en fyra hästkrafters lokomobil samt en elektricitetsmaskin av Grammes system och var så intensivt, att man kunde på ett avstånd av 250 fot obehindrat läsa fin tryckt eller skriven stil".

 En fot var ca 30 centimeter så texten innebar att man på 75 meters avstånd kunde läsa en text. Onekligen något starkare än dagens gatubelysning.

TILLKOMSTEN

Ovan nämnda tillställning var onekligen ett "jippo" och naturligtvis inget kommersiellt försök. Dock gjordes det ett försök den 23 december1886 i fyra affärer utmed Östra Storgatan, varav en av de aktuella var M Ch Petterssons att från en dynamomaskin uppställd i den Sahlströmska Fabriken, Östra Storgatan 13, förse affärerna med elektrisk ljus. Tekniskt tycks det ha varit svårt och redan den 30 december 1887 står det i Allehanda:

 "Abonnenterna, vilka i av firman utfärdade kontrakt tillförsäkrats regelbunden belysning i fem år, vilja naturligtvis inte satta sitt ljus under ena skäppo, utan ämna allvarsamt däremot protestera. Missnöjet är allmänt och från mer än ett håll ha framkastats att nu just vore rätta tiden inne for staden att själv taga den elektriska belysningen om hand, i likhet med var som skett i Stockholm".

 En utredning startades och ingenjör John Luth, sedermera ägare till elfirman Luth och Rosen, framlade ett förslag om ett elektricitetsverk med två dynamomaskiner drivna av lokomobiler. Ett skulle placeras på Väster och ett på Öster. Förslaget avstyrktes bland annat av Gasverksstyrelsen med motiveringen att

"elektricitet är ett modärnt påfund och kommer inte inom överskådlig tid att bliva kommersiellt gångbart".

 Det kanske var så att man såg en konkurrent till sin verksamhet! År 1891 begärde en ingenjör G A Granström att få överföra el från ett tänkt vattenkraftverk vid Ebbes bruk for att upplysa staden men kostnaderna ansågs alltför höga. År 1899 motionerade John Sandwall i stadsfullmäktige ånyo om att staden måtte förses med elektrisk belysning. Gasverksstyrelsen avstyrkte dock med motiveringen att det s k Auerska gasglödljusets införande gjorde det omöjligt for all framtid att kunna använda elektricitet till belysning då kostnaderna blir alltför stora. Så småningom blev dock motståndet omöjligt och den 25 September 1905 beslutade stadsfullmaktige att anlägga elektricitetsverk och elektriska spårvagnar i staden. Det torde ha varit önskemålen om spårvagnarna som gjorde att elen äntligen blev ett stadens intresse och på så sätt har vi nog spårvagnarna att tacka for att vi äntligen kom i gång i Jönköping. Vi var på intet satt tidigt ute utan många städer hade börjat redan i slutet av 1880-talet, men dessa bl a Växjö, hade inget gasverk. Till och med lilla Gränna hade kommunalt gatljus från en kraftstation i Röttle, AB Röttle Elektricitetsverk, från och med September 1905.

UTVECKLINGEN

När man 1907 kommer igång har man tyvärr under resans gång hamnat i en återvändsgrand rent tekniskt. Elnätet byggdes med 2 x 110 V likström, en strömart och spänning som dels omöjliggjorde transformering och dels gav stora spänningsfall. Verket täckte en yta begränsad i söder av Kungsgatan, i väster av Bäckalyckegatan och i öster av Hovrättstorget. Redan 1893 hade Jonas Wennström på det som sedermera blev ASEA patentsökt ett elsystem för växelström, trefas. Detta medger överföringar på längre avstånd och är den teknik vi använder idag. I våra trakter hade Munksjö AB insett möjligheterna och inköpt fallrättigheterna vid Ebbes i Huskvarna och 1909 överför man trefas 10 000 volt härifrån till sin anläggning i Jönköping. På Elektricitetsverket ökade kraven och redan 1908 gjorde man en utbyggnad av ånganläggningen. Behovet ökar och under krigsåren uppstår brist på fotogen och efterfrågan på el for belysning ökar lavinartat. Möjligheterna till el från vattenkraft undersöks och man konstaterar att Husqvarna AB håller på att bygga ut sin del av Huskvarnafallen (Munksjö hade ju via Ebbes den övre delen). Jönköpings Stad köper överskottselen från Husqvarna och 1914 kommer denna leverans igång. Det är att märka att Huskvarna stad i detta läge INTE fick del av kraften från Huskvarnafallen utan det gick till i ordning, Munksjö AB, Husqvarna AB och Jönköpings stad. Huskvarnaborna kunde stå i mörkret och se hur det lyste i Sanna med el från Huskvarnafallen!

Efterfrågan fortsatte dock att stiga och krigets priser på kol och olja gjorde utbyggnation av ångkraften ekonomiskt omöjlig. Jönköping och Huskvarna bildade 1917 bolaget Södra Vätterns Kraft AB och inköpte gemensamt fallrättigheterna i Röttleån och igångsatte projektering av ett nytt vattenkraftverk i Gränna. Då man insåg svårigheterna i detta projekt och kraftefterfrågan bara ökade inköpte Drätselkammaren Edeskvarnafallen samt rätt till reglering av Landsjön dels av Lyckas AB, dels av en privatperson Hjalmar Carlsson vilken privat förvärvat rättigheterna till fallen. Denne Hjalmar Carlsson var den person som tidigare upphandlat alla de rättigheter som låg till grund för affären med SVK och Röttlefallen. En upphandling gjordes och verket i Edeskvarna skulle stå klart under oktober 1918 men långvariga strejker och andra problem som kristiden skapade gjorde att anläggningen inte stod klar förran 1 oktober 1919, just i tid for att rädda staden från den synnerliga kritiska situation, som förorsakats av samma hösts osedvanligt svåra och ihållande vattenbrist.  
Kraftstationen Edeskvarna under byggnad 1918
     


 

TILLKOMSTEN AV RÖTTLE

Trots tillskottet av Edeskvarna fortsätter önskemålen om mer el att växa. Röttle påskyndas och arbetena bedrivs med hög prioritet. En provisorisk kraftstation anläggs i Röttle på 325 kVA och denna används under byggnadstiden for byggnadsarbeten på själva stationen men även elförsörjning av de omfattande tunnelarbeten som görs mellan Bunn och Vättern. I december månad 1922 körs anläggningen igång och då är det installerat en effekt av 3 200 kVA med möjlighet att insätta en till så att den totala effekten blir 4 800 kVA. I tidningarna efter invigning står det skrivet att nu har Södra Vätterbygden (Huskvarna får el vid denna tidpunkt) tryggad sin elförsörjning for all framtid. Vad man då inte visste var "det vita kolets" oändliga möjlighet och idag använder vi elkunder i Södra Vätterbygden en kall vinterdag 230 000 kVA.. Röttle är en försvinnande liten del i vår elförsörjning.

 

NUTID

Idag finns inte Edeskvarna kvar i vår ägo. Under slutet av 50-talet blev stationen en belastning ekonomiskt för Jönköpings Stad och när dåvarande Smålands Kraft AB erbjöds att ta över stationen och elnätet runt omkring för en krona ansågs det vara en bra affär. Ingen hade ju då hört talas om kommunsammanslagning! Det är på grund av detta som  boende i Skästadstrakten idag har Sveriges högsta nätavgifter och inte kan utnyttja möjligheten av Jönköpings låga avgifter. Röttle används enbart som tillsatskraft och Husqvarnas kraftverk är inköpta av Jönköping Energi och används som tillsatsproduktion. Tillsammans ger Röttle och Husqvarna cirka 5-6% av Jönköpings elbehov. Ebbes finns inte mer som aktiv station utan är en museianläggning som ägs av Jönköping Energi men sköts av Hakarps Hembygdsförening. År 1937 fick Södra Vätterbygden en elanslutning på 30 000 Volt från Trollhättenätet och på detta sätt knöts vi till det övriga Elsverige och slutade vara en egen lokal ö i landet. I dag är vi beroende av norrländsk vattenkraft, norsk vattenkraft, svensk kärnkraft, dansk kolkraft, polsk d:o och snart kanske av tysk brunkolskraft, ägd av svenska Vattenfall. Det hade nog inte vara föregångare trott som startade den koleldade kraftstationen 1907.